Utdrag ur romanen "Glesum"

Medan snön smälte och dagarna blev längre började kvinnorna ängsligt se sig om, de väntade otåligt, ingen kunde säga exakt när, bara den gamla kärringen med sitt vargbitna ben visste, det var alltid hon som plötsligt samlade alla, sade att nu var tiden inne, och alla kvinnor, unga som gamla, starka som sjuka, om de bara orkade, de rika och likaså slavinnorna, löste upp sina flätor mot skymningen, tvättade håret med avkok på örter så att det skulle glänsa ordentligt i aftonrodnaden, tog på sig sina finaste huvuddukar, lämnade barnen och männen bakom sig och rusade mot lindkullen, upprymda och flåsande rusade de alla, de unga flickorna, de gamla kvinnorna som vore de unga på nytt, utan att bry sig om vare sig smärta, knakande leder eller vardagens utmattning, helt utan rädsla; så länge du kan ta dig upp på kvinnornas kulle lever du, om du inte klarar det, varför då leva?